Adolf Fredrik – Konungens kröning i Stockholms Storkyrka den 26 november 1751

En väldigt vacker oc sällan förekommande medalj med ett pampigt porträtt och med mycket fin relief. En liten stampskada på kanten. Inhandlades på en auktion där flertalet medaljer av gravören Fehrman såldes – från en större privat samling med Fehrmanmedaljer.

Adolf Fredriks kröning i Stockholms Storkyrka den 26 november 1751 markerade hans formella tillträde som kung efter att ha blivit utropad till kung den 26 mars 1751. Kröningen var en stor högtidlighet där han kröntes med en specialmodifierad krona som tidigare tillhört Maria Eleonora, och som därefter användes av huset Holstein-Gottorp. Händelsen uppmärksammades och firades runtom i landet, bland annat i Göteborg.  Hildebrand skriver “Adolf Fredrik utropades till Konung d. 2(i Mars 1751, dagen efter Konung Fredriks död, och afgaf samma dag i Rådet sin försäkran. leke desto mindre förelade Rikets Ständer honom en särskildt uppsatt “Svea Konunga-För-säkran”, att dagen före kröningen undertecknas. Kröningen förrättades af Arkebiskop Henrik Benzelius, som jemte äldste närvarande Riksrådet Grefve Arved Posse satte kronan på Konungens hufvud. Brottningen kröntes samma dag (se Lovisa Ulrika n. 4). Hyllningen skedde d. 28 Nov. på planen framför det s. k. gamla kungshuset på Riddarholmen, der kongliga familjen ännu bodde.”

Kvalitet: 01, små hack och repor, välbevarad glans.
Metall: Silver
Vikt: 67 g
Diameter: 52,9 mm
Sällsynthet (SKM): Ag:R/6, Br:RR/1
Referensverk: Delzanno/SKM: 26a · Hildebrand/HK: 20

Åtsida:
ADOLPHUS FRIDERICUS D. G. REX SYECIAE. Högervänd bröstbild på konungen iförd harnesk, med serafimerbandet samt väck av kröningsmanteln från vänstra axeln, fästad genom ett runt smycke. — Under armen: D. F.

Frånsida:
FIDES MUTUA på ett band. Konungen, i kröningsskrud, med krona på hufvudet, spiran och riks-äplet i händerna, sitter på sin thron under ett med kronor beströdt draperi i storkyrkans chor. Vid sidorna stå fyra qvinnor i antika drägter, riksståndens representanter, afläggande trohetseden, adeln med kask och .sköld, presteståndet med en uppslagen bok, borgareståndet med en merkuriistaf, bondeståndet med ett yinnighetshorn på armen och en spade vid fötterna. På förgrunden ligger Svenska lejonet bak om den med lager behängda riksgloben. I afskärningen: IN SACRIS CORONAT / HOLM D XXVI NOV / MDCCLI
Frånsidans ansikten är enkelt återgivna av gravören, medan resten av motivet har fyllts med vackra detaljer.

Adolf Fredrik 1710–1771 (Konung 1751–1771)
Adolf Fredrik föddes den 14 maj 1710 i Gottorp i nuvarande Tyskland som son till hertig Kristian August av Holstein-Gottorp och Albertina Frederika av Baden-Durlach. Han valdes till svensk tronföljare 1743 som en kompromisskandidat mellan de stora europeiska makterna efter det misslyckade hattkriget mot Ryssland. Han var gift med Lovisa Ulrika av Preussen, syster till Fredrik den store, och tillsammans fick de bland andra sönerna Gustav (senare Gustav III) och Karl (senare Karl XIII). När Fredrik I dog 1751 besteg Adolf Fredrik tronen, men liksom sin företrädare hade han mycket begränsad makt.

Under Adolf Fredriks regeringstid styrdes Sverige i praktiken av riksdagen och de politiska partierna hattarna och mössorna. Han försökte ibland stärka kungamakten, men varje försök möttes av motstånd. Ett av de mest kända exemplen är krisen 1756, då drottning Lovisa Ulrika planerade en statskupp för att återge kungen inflytande. Komplotten misslyckades, och flera av de inblandade avrättades. Adolf Fredrik själv stod dock utanför den direkta skulden och fortsatte sin stillsamma roll som formell monark.

Hans tid på tronen präglades av inre politiska motsättningar men också av ekonomisk och kulturell utveckling. Vetenskap och konst blomstrade, bland annat genom stöd till Kungliga Vetenskapsakademien och genom Lovisa Ulrikas hovkrets. Sverige genomgick även tekniska framsteg inom jordbruk och industri. Samtidigt ökade spänningarna mellan hattar och mössor, vilket ledde till maktskiften och djupa splittringar inom riksdagen.

Adolf Fredrik var en plikttrogen och vänlig man, men han saknade den kraft som behövdes för att påverka rikets politik. Han ägnade sig hellre åt familjeliv, mekanik och snickeri, som var hans stora intresse. Han avled oväntat den 12 februari 1771 i Stockholm, efter att enligt traditionen ha ätit en riklig måltid med bland annat hetvägg (semlor med varm mjölk). Hans död markerade slutet på frihetstidens kungar och banade väg för sonen Gustav III och den gustavianska eran.