Gustav V – Kungliga Stuteriöverstyrelsen – För hästafvelns främjande 1924

Kungliga Stuteriöverstyrelsen var en statlig myndighet i Sverige som ansvarade för landets stuteriväsende, det vill säga uppfödningen och förvaltningen av statens hästar. Myndigheten inrättades år 1881 genom en omorganisation av den tidigare Stuteri- och Ridskolestyrelsen, som i sin tur hade sina rötter i de statliga hästuppfödningsanstalterna från 1600- och 1700-talen. År 1918 upphörde Stuteriöverstyrelsen som egen myndighet, och dess uppgifter fördes över till Lantbruksstyrelsen, i takt med att hästens militära betydelse minskade och jordbrukets behov av dragkraft dominerade.

Kvalitet: 1+, hack, märken, fläckar, rengjord – men väldigt charmig och med fin lyster.
Metall: Brons
Vikt: 33,61 g
Diameter: 43,4 mm
Referensverk: Hildebrand 32

Åtsida:
Konungens vänstervända porträtt.
GUSTAF ∙ V ∙ SVERIGES ∙ GÖTES ∙ OCH ∙ VENDES ∙ KONUNG
A ∙ LINDBERG

Frånsida:
Bild på en häst, sett från sidan vänd åt vänster.
FÖR ∙ HÄSTAFVELNS ∙ FRÄMJANDE
PRISBELÖNING

Randstämplar:
Brons, 1924

Kungliga Stuteriöverstyrelsen
Denna statliga myndighets belöningsmedalj FÖR HÄSTAFVELNS FRÄMJANDE började delas ut under Oskar II:s tid år 1875, i silver och brons, till unghästar av bästa sort. Medaljerna har utgivits i olika varianter, med olika kungar, gravörer och design.

Hovstallet och Gustav V
Med rötter från Gustav Vasas tid år 1535, rymmer Hans Majestät Konungens hovstall på Östermalm flertalet hästar, men även paradvagnar, bilar och uniformer. Runt sekelskiftet 1600/1700 moderniserade Nicodemus Tessin den yngre hovstallet så att det rymde 150 hästar som även fick färskt vatten till varje hästplats. På 1870-talet flyttades stallet till sin nuvarande plats, och rymmer idag ca 20 hästar. Den första av bilen (En Daimler med 5 hästkrafter) tillfördes hovstallet 1899 av dåvarande kronprinsen Gustav (Blivande kung Gustav V) och man har idag ca 20 bilar till förfogande – bland annat en modernare Daimler Limousine 1950.

Gustaf V 1858–1950 (Konung 1907–1950)
Gustaf V föddes den 16 juni 1858 på Drottningholms slott som äldste son till Oscar II och drottning Sofia av Nassau. Han fick en militär och humanistisk utbildning och intresserade sig för språk, konst och sport. År 1881 gifte han sig med den tyska prinsessan Viktoria av Baden, och tillsammans fick de tre söner: Gustaf (den blivande Gustaf VI Adolf), Wilhelm och Erik. När hans far Oscar II avled 1907 besteg Gustaf V tronen som Sveriges kung. Hans regeringstid blev en av de längsta i svensk historia och kom att omfatta två världskrig, demokratins genombrott och stora samhällsförändringar.

Vid sitt trontillträde var Gustaf V en konstitutionell monark, men i praktiken försökte han länge påverka politiken. Den största krisen inträffade 1914 under den så kallade borggårdskrisen, då kungen höll ett tal till försvar för försvaret, i strid med den liberala regeringens linje. Detta ledde till att statsminister Karl Staaff avgick, och händelsen väckte stark debatt om kungens roll i politiken. Efter första världskriget förändrades maktbalansen för gott, och med införandet av allmän och lika rösträtt 1919 övergick Sverige i praktiken till parlamentarism.

Under mellankrigstiden och andra världskriget intog Gustaf V en försiktig hållning. Han försökte upprätthålla Sveriges neutralitet och undvika att landet drogs in i konflikterna. Han hade personliga kontakter med flera europeiska ledare, bland annat Tysklands kejsare Wilhelm II och senare Adolf Hitler, vilket ibland gjort hans utrikespolitiska hållning omdiskuterad. Samtidigt agerade han vid flera tillfällen för att hjälpa flyktingar under kriget, bland annat genom sin påverkan på regeringen.

Gustaf V var en sportintresserad och folklig kung, särskilt känd för sin passion för tennis, där han ofta spelade under pseudonymen ”Mr G”. Han levde enkelt, höll fast vid traditioner och undvek lyx. Under sin långa regeringstid blev han en symbol för kontinuitet i ett Sverige som förändrades snabbt. Gustaf V avled den 29 oktober 1950 på Drottningholms slott, 92 år gammal. Han ihågkoms som den siste monarken med personlig politisk makt och den förste som helt förkroppsligade den moderna, representativa kungarollen.