Kristina – Drottningens lysande och makalösa snillegåvor (ca 1685)

Sällsynt, speciellt i tenn där detta är det enda exemplar jag känner till. En mycket vacker, stor och charmig medalj med mörk patina, fin relief och med bevarad stämpelglans på åtsidan, utgiven av en kvinna med ett otroligt fascinerande levnadsöde och självbild. Präglad under hennes tid i Rom.

Drottning Kristina var övertygad om sina gudalika intellektuella gåvor och uppskattade dem högt. Hon såg sig själv som en lärd monark i renässansens anda och var stolt över sin bildning, sin skarpa förmåga att resonera och sitt breda vetande inom filosofi, konst och vetenskap. Kristina betraktade sitt intellekt som en gudagiven egenskap som skilde henne från mängden och som gav henne rätt att stå över hovets och samhällets vanliga förväntningar på en kvinna – något hon ofta framhöll både i sina brev och i samtal med lärda män som den franska filosofen René Descartes.

Kvalitet: 1+/01, märken och måttligt slitage på de högsta punkterna.
Sällsynthet: Extremt ovanlig i bly. (Sällsynt även i alla övriga metaller.)
Metall: Bly
Vikt: 96 g
Diameter: ca 56 mm
Sällsynthet (SKM): Ag:RR/1, Br:-, GCu:-, Sn:-
Referensverk: Delzanno/SKM: 148d · Hildebrand/HK: 95b

Åtsida:
REGINA CHRISTINA

Frånsida:
NEC FALSO NEC ALIENO (Varken falsk eller lånat)

Drottning Kristina (1626-1689)
Hon föddes 7, 8, 17 eller 18 december – enligt olika källor – i Stockholm. Kristina skriver i sin självbiografi att barnmorskorna (jordemödrarna) trodde att hon var en pojke vid födseln. Enligt Kristina ska fadern Gustav II Adolf emellertid ha utbrustit “Låtom oss tacka Gud, min syster. Jag hoppas, att denna flicka skall bliva mig så god som en gosse. Jag beder Gud, att han bevarar henne, eftersom han har gett mig henne.”. Kungen fick ständerna att erkänna Kristina som arvfurstinna för att säkerställa att den svenska kronan inte skulle tillfalla den polska grenen av Vasaätten utifall konungen inte skulle få någon son. När Kristina var tjugo år gammal skrev och talade hon latin, franska, tyska och holländska – och hon lärde sig även på egen hand grekiska, italienska och spanska. Hon intresserade sig mer för idrott än för handarbete.

Rikskansler Axel Oxenstierna skötte undervisningen i statsangelägenheter, vilket Kristina själv skriver att hon uppskattade väldigt mycket. År 1644 blev Kristina myndigförklarad och regerande drottning. Under långa perioder vistades hon i Kungsör för att slippa undan pestepidemierna. En av drottningens idoler var Alexander den Store, och hon förkovrade sig även ivrigt konst och vetenskap – och lät köpa in böcker från hela Europa. Hon bjöd även in lärda män till Sverige, den främste av dessa var René Descartes, som tyvärr avled kort efter sin ankomst.

Kristina kröntes till Drottning av Guds nåde 1650 och en kröningsfest hölls både på slottet och i staden med en rad gästabud, fyrverkerier och andra nöjen. På Stortorget serverades en helstekt kröningsoxe åt invånarna och ur flera fontäner flödade vin. Samma år godkände Kristina dödsdomen för två gamla kvinnor från Umeå som erkänt att de rest till Blåkulla och använt trollkatter för att mjölka andras kor. Sveriges ekonomi försämrades under Kristinas regeringstid på grund av tidigare perioder av kostsamma krig.

Kristina abdikerade 1654 och lämnade Stockholm samma dag. Den 3 november 1655 konverterade hon till katolicismen och reste till Rom där hon intrigerade och levde som populär kändis. Hennes frispråkighet och ekonomiska bekymmer gjorde senare att hennes status falnade. Hon begravdes slutligen i en enkel marmorsarkofag i Peterskyrkans grotta.